Nick Cave på svenska, funkar det?

Utan tvekan: JA!

Men skynda, skynda, Borås Stadsteater ger bara ytterligare två spelningar: på fredag och lördag denna vecka.

Det är dramatiskt, vemodigt, tänkvärt och vackert. Skådespelaren Lennart Eriksson har översatt Nick Caves texter och framför dessa tolkningar ackompanjerad av tre fantastiska musiker som ger allt.  Han blandar in egna poetiska och reflekterande texter mellan låtarna vilket gör det hela till mer än en rockkonsert. Det är texter med starka budskap och jag gillar det. Ibland tycker jag att det blir för teatralt och den annars så suggestiva stämningen bryts ibland. Övervägande delen av föreställningen är jag ändå helt med på noterna så att säga och njuter i fulla drag av just draget: i musiken, texterna, uttrycket och scenografin. Det rockar!

Personligen har jag ingen direkt tidigare relation till Nick Caves musik förutom att jag älskar hans duett med Kylie Minogue: Where the wild roses grow. Underbart vacker sång som är spännande också på svenska.

De bästa ögonblicken uppstod när Emma Augustssons ljuva stämma och cellospel blandades med Lennarts djupa toner. Rysningar av välbehag och tårar i ögonen.

Detta spektakel kan ses på Bryggaregatan. Men vad det är och varför får du fråga nån annan om. Vi har ingen aning! Nån som vet? Berätta. Nu! Nyfiken!!!

Klicka på bilden så blir den större och du kan njuta av den i sin helhet.

Högskolan har öppnat igen. Ja, så känns det faktiskt. Det är klart den haft öppet hela sommaren, folk arbetar ju där. Men det är först när motorn i maskineriet, studenterna, kommer tillbaka som Högskolan, ja hela Borås, vaknar igen. Ända från Textilhögskolan på Bryggaregatan, via Södra Torget, Stora Torget och slutligen kring själva högkvarteret – Allégatans norra ände – livar de upp med sin blotta närvaro. Det är som om Borås legat i dvala och nu ryckts upp ur sin sömn, skakat liv i sig, sträckt ut sig och kommit upp på andra sidan med nytt liv och kraft. Härligt.

Men det är förstås inte bara guld och grönska som präglar dessa dagar. Med studenterna kommer frågorna. Och ibland kan man inte svara på dem och det är förstås lite frustrerande för oss Boråsare som borde veta allt och hjälpa dessa nya invånare. Som igår, när jag gick Gågatan upp, i riktning mot Centralen och en vilsen studentska plötsligt ursäktar sig och undrar var studenthemmet Järnvägsstugan ligger. Järnvägsstugan?? Hon måste missuppfattat något. Jag tittar ömsom storögt ömsom förvirrat på henne. Funderade. Järnvägsstugan… Vem döper ett studenthem till Järnvägsstugan? Och vad har en järnväg med en stuga att göra? Efter vad som kändes som en halv evighet av funderande och lite lätt himlande med ögonen i all välmening tog jag upp mobilen och började söka. Kunde jag rädda henne och hitta detta nya okända – Järnvägsstugan. Ingen träff. Men studentbostäder i Borås då? Gick bättre. Kårhuset. Balder Studenthem. Gustav Studenthem. Studenthuset på Östermalm. Herrljungagatan 5. Hässleholmen/Distansgatan – Tunnlandsgatan. Det fanns en del. Men ingen Järnvägsstuga. Ingen stuga överhuvudtaget faktiskt. Men du, sa jag. Kvarteret Bifrost/Järnvägsgatan, det måste vara Järnvägsgatan du menar. Jag tittade upp glatt för att bekräfta mitt fynd. Men då var hon redan försvunnen. Inte bara vilsen utan också stressad.

Hoppas denna lilla bortkomna nya boråsiskan hittade sin stuga tillslut. Hoppas den låg på Järnvägsgatan. Annars är hon nog därute nånstans och letar fortfarande. Någon som vet?

Vill du testa att göra din röst hörd? Gå in på boras.se/dinegenrost och ladda upp ett foto. Sedan kan du välja vad du ska prata om. Kul va?

Så här ser det ut:

Vad tycker du? Ska Borås Stad uppmana folk att rösta på det här viset? Kom med din åsikt.

Så var det då över. Det som många sett fram emot så länge – en festival – i Borås! Close to Home blev precis så lyckad som man kunde önska. Inramningen var över förväntan och bevisade att området utanför Åhaga kan fungera till annat än som ödslig parkering. Artisterna trivdes (bob hund sa att det var den bästa konserten de genomfört i år) och den tappra skara besökare på sisådär 1500 pers trivdes de också. Stämningen var faktiskt överraskande gemytlig och gänget bakom festivalen hade verkligen lyckats göra hela tillställningen till en skön vardagsrumsfest för några tusen av de närmsta vännerna, inte bokstavligen kanske men känslan var sådan.

Undertecknad såg förstås Mustasch på fredagen. Ralf är och förblir Sveriges bästa frontfigur, även i ur och skur. Den hitkavalkad som göteborgarna radade upp fick nästan vem som helst att börja slänga sig med uttryck som ”enna gött” och såntdär västkustskt. Att regnet öste ner spelade liksom ingen roll…stämningen var glödhet. På fredagen hann jag även kolla in Borås stolthet State of Drama som visserligen genomförde ett kanongig men vart var publiken? Hemma och förfestade gissar jag. Carolina Wallin Pérez spelade Kent på jazziska och det var hur skönt som helst. Sist ut på kvällen stod rockabillypojkarna i John Lindberg Trio men då hade jag intagit ölområdet för längesedan.

Under lördagen blev det sen entré på festivalområdet. Regnet öste ner under hela eftermiddagen och det gick knappt gå ut genom dörren (okej, det kan varit den där ölen på fredagen som hade viss inverkan också). Men, när jag väl dök in på Close to Home var det till tonerna från Hellsingland Underground på den lilla scenen Tamburen. Hur bra var det inte? 70-talet in reverse. Därefter blev det till att komma i fas igen (läs: ta ”en” öl) som sig bör på festival innan Timo Räisänen intog Köket-scenen…och som han gjorde det. Detta var en av de bästa konserterna under festivalen och bara en sån sak att han körde Creep med Radiohead ensam med sin gitarr var värt biljettpriset. Snart stod dock höjdpunkten bob hund på Terrassen-scenen och där har du ett band som vet vad sann glädje handlar om. De var kungar på förhand och de är kungar även idag. Det tyckte uppenbarligen minst 1000 andra festivalbesökare. För när undertecknad drog vidare för att se Khoma på Tamburen var det orättvist ödsligt där. Men inte desto sämre. Norrländskt vemod klätt i ångestladdade skrik och avgrundslika gitarriff kändes som världens största kontrast till bob hunds leksamma allsång. Kvällen avslutades med Jasmine Kara på Köket-scenen och det var faktiskt rätt skönt att få komma inomhus och värma sig lite efter att ha stått i vad som kändes som årets första vinterväder. Hur många festivaler har en inomhuslokal med scen och ölområde med plats för några tusen besökare? Smart upplägg. Mycket smart.

Nu kom den här texten att handla ofördelaktigt mycket om vädret, men det är väl det vi pratar om här i Borås. Idag är det solsken. Bara en sån sak.

Som avslutning passar jag på att bjuda på bob hund och låten Düsseldorf (eller Borås som den heter numera) som en skimrande avslutning och ett tack för en underbar festival.

Close to Home är slut – länge leve Close to Home.

Tjena, hur är läget?
- Tjaba! Spänd över vad som kommer att hända i höst med skivinspelning. Ser även fram emot mitt bands spelning på Close to Home. Annars är jag mest solbränd och lite trött efter veckans semesterbravader i mellanöstern.

Vem är du och vad pysslar du med?
- Mattias Frisk, leadsångare i Kid Galahad

Hur skulle du beskriva Borås med tre ord?
- Bättre, än, Göteborg.

Om du pratar med någon som inte varit i staden vad brukar du säga då?
- Bättre än Göteborg.

Du sjunger i störtsköna Kid Galahad. För dem som inte vet, vilka är ni?
- Ett perverterat discoband ifrån Kinna. Har under det senaste året turnerat flitigt i Europa på allt ifrån festivaler till småklubbar. På grund av hårt turnerande har vi aldrig riktigt haft tid att spela in en skiva, men det sker nu till hösten, det kommer att bli svinkul.

Vad är egentligen grejen med att spela i ett band?
- Världen slipper ytterligare en sing- and songwriter som ändrar melodierna i sina covers! Tvi!

Ni skall spela på Close to Home. Hur känner ni inför det och vad kan publiken vänta sig?
- Jag känner mig otroligt laddad och spänd, blir ovant att prata svenska mellan låtarna igen, en riktig Howlin Pelle klyscha men så är det. Jag är rätt kass på svenskt mellansnack, mycket bättre när man får säga ”fuck you” och så. Annars så kommer det kanske bjudas på nya låtar och en fruktlös urladdning på scen.

100 år framåt i tiden, vad skulle du vilja bli ihågkommen för?
- Mina dansmoves. Samt texterna i våra låtar. Botemedel mot cancer.

Om du vore en parkbänk, vart i Borås hade du varit placerad och varför?
- Framför Tamburen på Close to Home klockan 23.15 fredagen den 27 augusti, för att Kid Galahad spelar.

Lite utanför Bredared, alldeles bredvid den charmiga bygdegården ligger museet Unos Djur som invigdes förra våren. Här kan man, precis som namnet avslöjar, beskåda djur i form av träskulpturer gjorda av konstnären Uno Axelsson.

Det är ett möte med naturen trots att utställningen äger rum inomhus. Trästyckena har via Unos händer fått liv. Han har fångat ögonblick av djur i både rörelse, känsla och uttryck på ett beundransvärt sätt. Skulpturerna berättar något, om naturens mystik och människans fantasi. Det är fascinerande att se dessa konstverk, de flesta skapade ur ett enda stycke trä. Det började med att konstnären började snida skålar av redan skålformade träklumpar han hittade ute i skogen och med tiden började han se konturer av djur i träets formationer och utvecklade dessa fantasier.

På museet finns över 200 verk varav många makalösa och roliga skålar. Min favorit är grävlingen nedan.

Den trevliga damen i receptionen berättade att över 6000 besökare hittills i år hade hittat dit före mig, inte illa.

Jag avslutade mitt besök i kaffeserveringen i den intilliggande bygdegården med att avnjuta en smarrig våffla och ett glas saft i vad jag skulle kalla äkta boråslantlig miljö.

Sammanfattningsvis: ett mycket mysigt utflyktsmål.

Tjena, hur är läget?
- Det är grymme här. Sitter just nu i studion och spelar in det sista på debutplattan med mitt band.

Vem är du och varför tror du att vi intervjuar dig?
- Emil Gullhamn, leadsångare och frontfigur i State of Drama. Ni har säkert fått nys om att jag är en av få i Sverige som har sex tår på ena foten, he he.

Beskriv Borås Stad med tre ord.
- Droppe, regn och skyfall.

Du sjunger och lirar fet gura i ett jäkla skönt band. Berätta.
- Det stämmer! Vi håller som sagt på med vår debutplatta just nu och hoppas att den kommer att glädja många öron.

Ni har inte riktigt samma medlemmar i bandet. Vad hände?
- Ja, det blev lite avhopp i bandet. Lite personliga skäl varför, men alla är fortfarande vänner, hoppas jag i alla fall, ha ha.

State of Drama kommer att spela på Close to Home. Vad kan man vänta sig?
- Vi kommer att bjuda på en jäkligt skön stämning med ett gäng nya låtar från kommande plattan. Alla kan vänta sig ett väldans ös och röj!

Hur ser hösten ut för er i övrigt?
- Det kommer bli mycket jobb med förberedelser inför plattan. Mer än så får jag tyvärr inte säga.

Vilken är er bästa låt och varför?
- Min favorit just nu är en låt som fastnade direkt när jag fick höra den första gången. Den är skriven av Göran Werner, vår producent, och heter ”Fighter”. En låt som alla kan sjunga med i första gången de hör den.

Om du vore en byggnad i Borås – vilken hade du varit och varför?
- Musiklagret: där produceras skön musik just nu.

Klicka på bilden så blir den större.