Uppsnacket inför fredagens happening på Puls fortsätter. Då ordnar Studiefrämjandet konsert med Borås kanske mest hypade band just nu. I Love Borås träffade tokrolige Alexander Andersson från The Stomping Academy för en pratstund om djurparken, Tom Waits på Torget och bristen på kulturvariation i stan.

Hej, vem är du och varför intervjuar vi dig?
- Mitt namn är Alexander Andersson och jag är en sådan person som inte kan låta bli att pilla, trots att man inte får. Ni intervjuar mig inför den stora dagen så att säga, vår spelning på Puls fredag 5 mars. Det är lite nervöst, lite för tight inrepat, tidspressat och lite för många frågor om vem som gör vad. Men annars känns det bra, vi har ju inte stått på en scen tillsammans alla fyra på ett ganska långt tag.

Beskriv Borås med tre ord.
- Risk för snöras.

När du träffar någon som inte har varit i staden vad brukar du säga?
- Inte så mycket faktiskt, det är väl en stad som man varken trycker ner eller höjer till skyarna. Det ser ungefär ut såhär i de flesta städer med denna mängd invånare, en stor småstad så att säga. Man brukar väl dra till med något i stil med att det är lillebror till Göteborg, som är lillebror till Stockholm. På så vis låter det väldigt stort, det blir lite fel kanske. Sen så kommer det alltid något mähä och gormar om att de har besökt djurparken. Den är väl fin, den med.

Om du fick bestämma och styra över Borås i ett år, vad hade du gjort då?
- Ja, vad hade jag gjort? Jag brukar alltid svara lika uselt på dessa frågor, det kan bero på att man anser sig inte ha några begränsningar över vad man kan göra. Det blir lite som när man ska planera en ledighet, man vet att första dagarna ska man ”vila ut”, sen får man se vad man vill göra efter det. Det slutar alltid med att man ligger och glor i taket 75% av tiden. Men jag skulle antagligen vara en usel ledare som mest skulle se till mina egna intressen, så det blir väl något i stil med att dra hit All Star-matchen för NHL i Ishallen. Det skulle väl vara lite fräckt? Det vore inte fel om Tom Waits kunde komma hit och agera husband utanför Rådhuset hela sommaren. Sen skulle jag väl göra vettiga grejer med, som att resa statyer.

Vad tycker du om kulturutbudet i stan?
- Det är väl helt okej ändå. Det beror ju på hur man vill definiera kultur, jag antar att alla har sin egna uppfattning om vad kultur är och på så sätt så finns det en hel del variationer. Det vore härligt med lite mer variation åt alla möjliga håll. Istället för att bara peta sig lite utanför ramarna kan man likaväl spränga dem. Man behöver inte vara rädd för att något ska verka trist, avvikande eller stötande. Det finns alltid någon som kommer att uppskatta det.

Du spelar i The Stomping Academy. Vad är det för band?
- Det är storebror till vårat gossebarn Issues kan man säga. Det började med fyra killar som inte visste vad en bas var och växte smått och gott genom åren till något som herr Klefberg (Nöjesredaktör Borås Tidning, reds anm.) skulle kalla för ”skränigt, pubertalt och omoget”. Vi har väl alltid varit nöjda med det vi gjort, men även väldigt insnöade. Vi hade tanken att de som överger sin musikstil inte är riktiga musiker, utan folk som vänder kappan efter vinden. Tack och lov så blev även vi äldre och på så sätt även vår tankegång och vårt sätt att spela. Efter att du har nötat tre ackord i olika former i sex år så är det inte lika roligt att gå och repa varannan dag. Vi körde fast och bestämde oss för att inte bry oss ett dugg om vad vi ansåg var musik och allt vad det innebar. Det handlade om att ta av skygglapparna och se vad som man verkligen kunde ta lärdom av. Med nya intryck och ett nytt uttryck som växte fram så var vi inte längre Issues. Det lät annorlunda och vi betedde oss annorlunda, därav blev det ett nytt namn. Har inte riktigt bestämt mig ifall jag gillar namnet eller inte. Men man vänjer sig.

Vad kan man vänta sig av er live?
- Vi har utökat vår ensemble lite, med lite gäster här och där. Det blir lite blås, lite stråkar, lite ägg och lite smörsångare som smeker till härliga toner. Själv tycker jag det är skitkul att gå på en spelning där det är mycket folk på scenen, det ger en extra kick, även om inte alla tillför särskilt mycket med sin del så lägger dom till den sista pusselbiten i helheten. Det ökar energin på scen och får en att känna sig delaktig i själva spelandet bara genom att gunga med eller stampa fötterna. Det ska gärna vara lite för mycket folk, då blir man lite rädd att någon lär trilla ut.

Om 100 år, vad vill du bli ihågkommen för?
- Ja, eftersom man är lika drabbad av jantelagen som de flesta så ska man väl inte ta alltför mycket plats. Men det vore kul att hamna på någon rökig jazzbar och hamna i någon bok om längsta jam någonsin. Äsch, det blir alltid något fräckt i slutändan.

Om du vore en lyktstolpe, på vilken Boråsgata hade du varit placerad på och varför?
- Jag hade nog stått på Egnahemsvägen i Rydboholm. Jag hade en sur gubbe till granne där när min familj bodde där under tidiga år. Skulle antagligen stå utanför hans hus och glappa mitt i natten, mest för att jävlas.

…taskigt, hehe, men om du fick vara en pizza,vilka ingredienser hade du valt att ha på och varför?
En massa sôs och flôt, sånt som lägger sig på midjan. Så får jag folk att jogga lite mer i tighta overaller.

Alexander Andersson spelar i The Stomping Academy som tillsammans med Sonic Palais och Loving Chokes intar Puls fredagen den 5 mars.

6