Ja, och nu snackar vi inte färg utan fotboll.

Gårdagens västsvenska derby mellan IF Elfsborg och IFK Göteborg slutade (som väntat) med seger för Boråslaget. 15776 segervissa boråsare (ok, några göteborgare var också där) hade tagit sig till Elfsborgs Borg för att få jubla hela två gånger. Matchen slutade nämligen 2-0 och det var väl ingen som var besviken efter den här matchen, förutom de där i randiga i blåkläder då förstås. Men som vi säger i den här stan: ”trampa di främmande pöjka på tära”.

Och det gjorde Elfsborg. Bestämt men vackert. 

Jag vet att fotboll är ett känsligt ämne. Vissa gillar inte fotboll, eller sport, överhuvudtaget och det får man respektera. Andra älskar bolltrillandet och kan sitta i timmar och diskutera och dividera, bästa laget, bästa spelet, bästa tränaren, största stjärnan, vem ska spela mittback bla bla… Men som en god vän sa igår ”jag kommer nog aldrig förstå tjusningen med fotboll” och då är hela poängen med den historian att han ändå satt där på Borås Arena och tittade. Fotbollen är stadens glädjerus just nu, precis som när BHC gick upp i Allsvenskan, när M7 var hur stora som helst i basket eller när boråssonen Robin Rudholm kör jäkligt grym racing i STCC. Motorsport, fotboll, hockey, ja vilken sport som helst engagerar, inte minst lokalt. Därför är ett lag eller en sport lika viktigt för en stad som staden själv.

Och visst har färgen betydelse. Det är färgen som visar tillhörighet.

Och tillhörighet behövs i en stad. 

Läs även vad andra bloggar skriver om: Elfsborg, Blåvitt, BHC, fotboll, hockey, basket, STCC, Borås

0