En varm och solig aprilafton, kan det locka boråsarna att gå på konsert? Det är alltid svårt att förutse vad som kan tänkas locka publik eller inte. I alla fall i Borås. Det är inte ovanligt att jag hör folk klaga på att det inte händer något i staden, det borde vara fler konserter. Men likt förbannat när det vankas spelningar av olika slag ämnar ibland publiken att utebli. Att enbart skylla på bristande marknadsföring från arrangörers sida tror jag inte på. Är man musikintresserad håller man sig uppdaterad om vad som händer på de olika ställena per automatik. Det sista är inte sagt i detta, jag kommer därför forska vidare i ämnet och försöka komma till mer ingående förklaringar och analyser.

Jag blev dock glad och positivt överraskad att se så många ta sig till Stadsteaterns stora scen i fredags. Där fick publiken avnjuta Lennart Eriksson, Markku Vuorenniemi, Emma Augustsson och Aleks Dimcic på en teaterkonsert mitt i livet: australiensisk blues/rock översatt till svenska. Kittlande texter om kärlek och förtvivlan, en hyllning till Nick Cave. Jag slås av att de fyra musikanterna låter så mycket som de gör. Blott fyra på scenen, men de växlar skickligt mellan instrumenten: sång, cello, klaviatur, gitarr, trummor och percussion. Är man fan av Nick Cave får man givetvis ut extra mycket av kvällen. Att få höra ”Where the Wild Roses Grow” nu i ”Den vilda rosen”, en duett mellan Lennart och Emma är inte fy skam precis. Gåshud är bara förnamnet!

Är övertygad om att merparten i publiken var nöjd med konserten. Det var definitivt värt att lämna den sköna vårsolen stund och svepas med in i Nick Caves värld

0