Så var det då över. Det som många sett fram emot så länge – en festival – i Borås! Close to Home blev precis så lyckad som man kunde önska. Inramningen var över förväntan och bevisade att området utanför Åhaga kan fungera till annat än som ödslig parkering. Artisterna trivdes (bob hund sa att det var den bästa konserten de genomfört i år) och den tappra skara besökare på sisådär 1500 pers trivdes de också. Stämningen var faktiskt överraskande gemytlig och gänget bakom festivalen hade verkligen lyckats göra hela tillställningen till en skön vardagsrumsfest för några tusen av de närmsta vännerna, inte bokstavligen kanske men känslan var sådan.

Undertecknad såg förstås Mustasch på fredagen. Ralf är och förblir Sveriges bästa frontfigur, även i ur och skur. Den hitkavalkad som göteborgarna radade upp fick nästan vem som helst att börja slänga sig med uttryck som ”enna gött” och såntdär västkustskt. Att regnet öste ner spelade liksom ingen roll…stämningen var glödhet. På fredagen hann jag även kolla in Borås stolthet State of Drama som visserligen genomförde ett kanongig men vart var publiken? Hemma och förfestade gissar jag. Carolina Wallin Pérez spelade Kent på jazziska och det var hur skönt som helst. Sist ut på kvällen stod rockabillypojkarna i John Lindberg Trio men då hade jag intagit ölområdet för längesedan.

Under lördagen blev det sen entré på festivalområdet. Regnet öste ner under hela eftermiddagen och det gick knappt gå ut genom dörren (okej, det kan varit den där ölen på fredagen som hade viss inverkan också). Men, när jag väl dök in på Close to Home var det till tonerna från Hellsingland Underground på den lilla scenen Tamburen. Hur bra var det inte? 70-talet in reverse. Därefter blev det till att komma i fas igen (läs: ta ”en” öl) som sig bör på festival innan Timo Räisänen intog Köket-scenen…och som han gjorde det. Detta var en av de bästa konserterna under festivalen och bara en sån sak att han körde Creep med Radiohead ensam med sin gitarr var värt biljettpriset. Snart stod dock höjdpunkten bob hund på Terrassen-scenen och där har du ett band som vet vad sann glädje handlar om. De var kungar på förhand och de är kungar även idag. Det tyckte uppenbarligen minst 1000 andra festivalbesökare. För när undertecknad drog vidare för att se Khoma på Tamburen var det orättvist ödsligt där. Men inte desto sämre. Norrländskt vemod klätt i ångestladdade skrik och avgrundslika gitarriff kändes som världens största kontrast till bob hunds leksamma allsång. Kvällen avslutades med Jasmine Kara på Köket-scenen och det var faktiskt rätt skönt att få komma inomhus och värma sig lite efter att ha stått i vad som kändes som årets första vinterväder. Hur många festivaler har en inomhuslokal med scen och ölområde med plats för några tusen besökare? Smart upplägg. Mycket smart.

Nu kom den här texten att handla ofördelaktigt mycket om vädret, men det är väl det vi pratar om här i Borås. Idag är det solsken. Bara en sån sak.

Som avslutning passar jag på att bjuda på bob hund och låten Düsseldorf (eller Borås som den heter numera) som en skimrande avslutning och ett tack för en underbar festival.

Close to Home är slut – länge leve Close to Home.